Skip to content

Availability cascades

January 28, 2012

An availability cascade is a self-sustaining chain of events, which may start from media reports of a relatively minor event and lead up to public panic and large-scale government action. On some occasions, a media story about a risk catches the attention of a segment of the public, which becomes aroused and worried. This emotional reaction becomes a story in itself, prompting additional coverage in the media, which in turn produces greater concern and involvement. The cycle is sometimes sped along deliberately by “availability entrepreneurs,” individuals or organizations who work to ensure a continuous flow of worrying news. The danger is increasingly exaggerated as the media compete for attention-grabbing headlines. Scientists and others who try to dampen the increasing fear and revulsion attract little attention, most of it hostile: anyone who claims that the danger is overstated is suspected of association with a “heinous cover-up.” The issue becomes politically important because it is on everyone’s mind, and the response of of the political system is guided by the intensity of public sentiment. The availability cascade has now reset priorities. Other risks, and other ways that resources could be applied for the public good, all have faded into the background.

– excerpt from Thinking fast and slow, by the psychologist and Nobel laureate Daniel Kahneman

Speaking for many scientists and engineers who have looked carefully and independently at the science of climate, we have a message to any candidate for public office: There is no compelling scientific argument for drastic action to “decarbonize” the world’s economy. Even if one accepts the inflated climate forecasts of the IPCC, aggressive greenhouse-gas control policies are not justified economically.

opinion piece in the Wall Street Journal, underwritten by 16 scientists.

(This post brought to you by the confirmation-bias-department)

Creativity surplus as virtual work

May 11, 2011

In the spring of 2008 I sat in the audience at Web 2.0 Expo in San Francisco, watching Clay Shirky on stage. His talk about the cognitive heat sink, on how television had disrupted humanity from spending large parts of our time on being creative, on producing things we wanted to produce, to being simple receivers of information pre-packaged by someone else made a huge impact. Shirky compared the amount of hours we spend watching TV with projects like Wikipedia, and hinted at a future where instead of watching TV we would use our creativity to create other projects like it.

Of course, if you recognize the argument, it’s what later became Shirky’s latest book – Cognitive Surplus. I’ve used it to good effect in my own presentation series over the last few years and in a world where we see a whole generation watching less and less TV and Linchpins eager to put the available creativity to good use – what do we do?

Well. Apparently we spend over 3 million hours each day launching birds into pigs.

Gaming is, however, a lot better for our creativity than TV. One of the more creative of games, being compared to playing with Lego, is Minecraft. It’s a sandbox game, where it would be difficult to describe what if anything the real purpose of the game is. It’s also actively played socially together with others, making it participatory. Lego is said to have been the inspiration for many future engineers – I’m one myself.

Minecraft village
These games can be quite addictive as shown by Minecraft’s moniker “minecrack“, and that might be slightly worrying. If we go back to pre-digital times, no matter what our creativity was used for it’s likely it was something physical that lived on when we ourself moved on to other things. We recognize a lot of these creative works as art today, antiques, items that sometimes furthered society.

Digital creativity – value – in virtual worlds only exists for as long as we keep that digital world alive. When the next thing comes along, when I stop creating huge (and time consuming) beautiful structures in Minecraft, they’re gone – forever. True, this is the same with a non-digital sandbox or toys like Lego, but these games are played by the adult population to a much higher degree.

Being a futurist, I love doing projections. Since my answer to the common motivator “Think outside the box!” is -What box? I also sometimes explore boundary conditions by taking projections to their extreme. One answer to Fermi’s paradox is that all sufficiently advanced civilizations spend all their time doing virtual exploration and work inside simulations.

Back to reality – I love Shirky’s argument. I’m slightly worried we’re spending our newfound creativity surplus on things that only have fleeting purpose though, satisfying our neural pathways for the moment but with a bitter aftertaste.

The current buzz du jour is Gamification, and maybe that’s a solution. Make the real world more game like.

(If we’re sufficiently advanced, maybe it already is)

Flattr this

Världens bästa affärsidé

January 5, 2011

Följande text skrev jag den 5e september 2003 för eventuell publikation i en svensk tidning. Såvitt jag kommer ihåg skedde aldrig det, och eftersom jag nyligen oväntat stötte på den på en gammal del av hårddisken återpublicerar jag den här nu. Man kan tycka att den är väldigt aktuell med tanke på att straffskatten på inspelningsbar media – hårddiskar m.m – höjs igen den 1e april

I veckan som gick annonserade Universal ut att de ska sänka priserna på CD-skivor. Detta skapade enorma rubriker, och kommentarerna har genomgående varit att äntligen har musikbolagen förstått. Det har alltid sagts att just höga priser orsakat den utbredda piratkopieringen – iaf av de som själva kopierar.

Tidigare i somras slog sig den amerikanska musikbranschorganisationen RIAA för bröstet och utropade en delseger i kampen mot den illegala kopieringen av musik på nätet – tydligen har antalet musikbytare minskat med nästan en tredjedel från april till juni. Enligt RIAA berodde en stor del av detta på att de börjat dra enskilda musikbytare inför domstol.

Logiskt sett borde detta leda till ökad skivförsäljning. Musikbolagen har alltid sagt att det är det enkla utbytet av musik på nätet som orsakat minskad försäljning. För att detta ska vara sant ska alltså försäljning av musik på fysisk media gått upp under samma period.

Inte. En analytiker noterade i veckan att även om antalet personer som synligen byter musik på nätet minskat, så har minskningen av antalet sålda skivor som pågått sedan Napsters storhetstid accelererat under samma period – tvärtemot vad som borde hänt om den förhärskande tesen att kopiering av musik på nätet har en direkt koppling till antalet sålda skivor skulle vara sann.

Så hur kommer det sig att Universal går ut och sänker priset på skivorna? Det skulle krävas en stor ökning av antalet sålda skivor för att sänkningen ska betala sig. Visst vore det enklare om musikbolagen istället kunde ta ut någon form av skatt av alla i världen oavsett om de kopierade musik, köpte musik eller ens lyssnar på musik istället?

Det är precis vad de gör. Redan 1999 började flera länder – däribland Sverige – införa en extra avgift på inspelningsbart media. Den extra avgiften går oavkortat till musikbranschen, oavsett om de tomma CDR-skivorna du köper ska användas i backupsyfte eller bränna musik på.

Det är den mest geniala affärsidé jag vet.

Troed Sångberg, 2003-09-05

Flattr this

What does a digital nation state look like?

December 3, 2010

Swedish news papers are launching digital versions on Apple’s iPad – and seem to be somewhat surprised that they’re now going to have to comply with a set of rules that are very different from what they’re usually operating under.

Spotify’s music library reflects a specific set of values, morality and legal system no matter where the listeners are and what they expect.

Citizens used to having rights according to their chosen nation state find that when they move more and more of their lives onto the digital arena those rights are replaced with Terms of Services that reflect corporate and cultural values.

One solution would be to move backwards, to create digital nation states accurately reflecting the nation states of our physical presence. We could even pretend we’re travelling between such digital nation states when using different Internet services, but it’s not likely we would accept the shift in legal system and cultural values implicitly while still sitting behind our desk at home.

There seems to be no easy solution to the fact that we have created a single global digital nation everyone can access where it’s impossible, not to say unwanted, that a single (or multiple of) nation state can enforce their cultural values and laws. Another aspect of the current situation is to describe it as corporations (though still bound by the nation state they’re operating from) having created their own digital nation states with laws and values – Terms of Services – where being a citizen of the state of Facebook is different from being a citizen of the state of 4chan.

The Internet has been in public use for about fifteen years. During the next ten we’ll become connected in real time, outsourcing both our memory and decision making to external services not bound to a single physical location.

At no point in history have so many people changed their culture of moral values as quickly as will be needed now. It’ll be interesting, to say the least.

It will also likely become very ugly.

Flattr this

Deflated beach ball

October 18, 2010

A few months ago I had to give up using my Mac Mini as my primary personal computer. I couldn’t put my finger on when, but looking back I realized it had gotten slower and slower to use since the day of purchase, and while I could understand that having two users logged on all the time while running a few services could tax a 3GB system I wasn’t happy with it becoming completely unresponsive for several seconds – sometimes minutes (!) – from what I would consider normal usage.

Some call it beach ball hell – I statement I wholeheartedly agreed with.

Yesterday I stumbled upon the solution, and it was a whole lot cheaper than buying a new and improved model (since the old computer was constantly thrashing the hard drive I figured I needed more memory, something my 2007 model was already maxed out of) or replacing the built in hard drive with an SSD.

It turns out, as I’ve already mentioned before, that Apple’s reputation when it comes to software might not be as well deserved as I’d hoped when I made the switch. While researching something else I saw blog posts where people mentioned having seen Spotlight having a hard time indexing files that undergo frequent change, and that it while doing so seemed to consume an excessive amount of real and virtual memory. The proposed solution was simple – use the Spotlight Privacy setting to exclude the offending files/folders from indexing.

So I did, and my Mac Mini is now as happy as the day I bought it. There was no problem with dual users and several services functioning well on a 3GB system. The problem was with poorly written indexing software, and I find myself adding more and more parts of my system to the exclude list (external disks – check. app databases – check. logs – check. app preferences – check) and for each addition the virtual and real memory usage of the mds process drops.

Come to think of it, the only thing I ever use Spotlight for is as an easy way to launch applications. I feel an include list instead of an exclude list would be better usability, something Apple is claimed to be good at. The default behaviour – indexing everything – seems to be the reason why the search phrase mds process returns a long list of experiences similar to mine.

Maybe more posts like this can shorten that list. So far it doesn’t seem Apple has come to the rescue.

Piratpartiet – för dig som gillar Hem och Skola?

August 22, 2010

Idag lät Sydsvenskan ungdomar bedöma valaffischer – vilket en del verkar förlöjliga eftersom ungdomspanelen så tydligt uttrycker helt andra åsikter än de politiskt rationella i sina val.

Ungdomarna har dock så klart rätt, det är precis så irrationellt – emotionellt – vi bedömer den typen av korta budskap. Eftersom jag nyligen läst en alldeles utmärkt bok på området, Made to Stick, gick jag själv genom affischerna och blev lite överraskad över hur dåligt underlag några av partierna måste ha bakom sina budskap. Jag sågade raskt fyra partier och ansåg att endast tre stycken gjort ett någorlunda bra jobb enligt min tolkning av bokens metodik. Notera, jag värderar här inte alls de faktiska sakfrågorna.

Eftersom min uppfattning var att det material vi lagt ut i Piratpartiet inte tillhörde vinnarna valde jag i god piratanda att börja delta. Det här bloginlägget är sprunget ur de två foruminlägg jag gjorde på piratwebben, och jag återpostar det här mest för att samla de spridda kommentarer jag postade under dagen där och på Twitter.

Jag läste nyligen “Made to Stick” (av bröderna Heath) och rekommenderar den starkt till alla som är intresserade av att syssla med kampanjmaterial. Den går bl.a genom hur människor reagerar irrationellt på budskap vilket är väldigt bra att ha i åtanke då vi gärna försöker koncentrera oss på att uttrycka oss rationellt när vi kommunicerar – vilket alltså riskerar att bli väldigt fel.

Roligt nog är vi ganska rätt ute med många gamla slagdängor, även om jag vid en snabb genomgång saknar dem i valaffischer m.m. “Piratpartiet – för dig som gillar Internet” är t.ex klockren enligt bröderna Heath, men flygbladet “Piratpartiet bygger kunskapssamhället” är – enligt min tolkning av vad de skriver – mer i riskzonen att uppfattas negativt.

… om jag hade låtit det stanna med ovanstående hade jag dock skämts, det är alldeles för billigt att bara be andra att läsa på och sedan inte bidra med mer själv, så det inlägget följdes raskt av ett längre i en annan del av forumet:

För att inte bara tipsa utan även göra ägnade jag några minuter åt att fundera på något mer slagkraftiga saker som sätter sig och som, så vitt jag kan se, mer följer tankarna som bröderna Heath lägger fram. Till stor del koncentrerar jag mig på att nå fram emotionellt (rationella budskap har inget på valaffischer att göra), avskalat och med någon form av ögonbrynshöjning och gärna åsyftande till grupptillhörighet.

(Wikipedia har en sammanfattning av deras modell här:

Förslag, och i den mån någon annan tidigare skrivit exakt likadant och jag minns det omedvetet är det självklart den personen som ska ha all credit.

  • Piratpartiet – för dig som gillar Internet
  • Piratpartiet – vilken generation tillhör du?
  • De pratar, vi agerar, du röstar [Piratpartiet]
  • Piratpartiet – Internets politiska gren

[release often, release early – mer kanske kommer]

Egna kommentarer:

Jag trodde den första var en klockren stöld, men en exakt sökning gav inga resultat. Måhända skriver jag “dig” där andra skrivit “oss” – det är medvetet för identifikation.

Ang. generation – skapa grupptillhörighet. Det är “vi mot dem” – och vi vet redan att vi är stora i ungdomsgruppen, och det är de som enklast identifierar sig med “vilken generation”.

Gillar den tredje mindre bra. Det är grupptillhörighet och “vi mot dem” samt “sticking it to the man”.

Fyran har jag blivit utskälld för när jag först postade den på Slashdot (i engelsk version). Alla anser inte att Piratpartiet pratar för hela Internet, men det är helt irrelevant i det här sammanhanget. Det är slogans och inte ett valmanifest.

… men jag kände även att jag var tvungen att avslöja varför jag plötsligt började posta om något nu som jag är fullt medveten om hade passat bättre för några månader sedan:

… och till slut, den där kritiken. Jag är … inte överlycklig över “Vi bygger kunskapssamhället”. Det betyder ingenting, vi lockar inte till identifikation (i värsta fall är reaktionen “jaha, skoj för er – vad har det med mig att göra?” från exakt de som vi tror är vår väljargrupp).

Den får mig mest att bli intresserad av att gå med i Hem och skola.

Nåja. Nästa steg borde iaf vara att skapa posters och inte bara textsträngar. Ship it.

edit: förtydligande ang. icke-värdering av andra partiers sakfrågor

Piratkopiering lagligt enligt polisen

May 26, 2010

Häromdagen råkade ett svenskt par ut för att någon kopierade ett fotografiskt verk de skapat och använde utan korrekt licens. När rättighetsinnehavarna, paret ifråga, kontaktade polisen fick de till svar att det inte är brottsligt att använda andras bilder på Internet.

Intressant. Även om fotografier har en egen liten lagkonstruktion för att anses nå verkshöjd så skiljer inte upphovsrättslagstiftningen på huruvida saker händer via Internet eller inte, så polisens svar måste kunna anses gälla all form av kopiering av verk – och därmed även musik, filmer m.m.

Det korrekta svaret är kanske att i polisens värld är upphovsrättslagarna bara till för att skydda stora mediabolag och inte privatpersoner.

(Jag har påpekat för Sydsvenskan att det vore mycket intressant att få se dem följa upp frågeställningen, men inte fått något svar. Trots allt räckte enbart misstanke om brott mot upphovsrätten för husrannsakan i andra, ökända, fall)


Get every new post delivered to your Inbox.